Castle Garden i New York. Här var mottagningen av emigranter fram till 1892 när Ellis Island tog över
I det nya landetFörutom Daniel Alfred Petersons nedtecknade minnen och Carl Anderssons brev till tidningen Östgöten finns delar av resan Swede Point också berättad i ett dokument på sjutton sidor med titeln ”John Linn Diary”. John Linns svenska namn var Johan Leonard Olofsson. Trots titeln är John Linn Diary ingen dagbok utan det är skrivet mer som en biografi över John Linn. Dokumentet som verkar vara skrivet omkring 1900, beskriver en del händelser fram till ungefär 1863.
De tre berättarna, 8-årige Daniel Alfred, 35-årige Carl Andersson och 23-årige John Linn har lite olika minnen från resan. Daniel Alfred har säkert hört föräldrarna berätta om resan många gånger och på så sätt fått sina egna intryck bekräftade och förstärkta. Daniel Alfreds berättelse är skriven på engelska. John Linns berättelse är skriven på engelska av en okänd person, kanske efter att den berättats på svenska. Carl Anderssons brev till Östgöten är skrivet på svenska. New York till Albany
Fredag den 24 augusti 1849 kunde passagerarna på Virginia stiga i land vid Castle Garden i New York. Alla 79 hade överlevt sjöresan och såg med tillförsikt fram mot livet i det nya landet.
Efter sex veckor till sjöss kändes det ovant att ha fast mark under fötterna. Allt i New York kändes främmande och imponerande, i hamnen såg de jättebåtar, på kajerna var en livligare kommers än i hela Göteborg. De strövade omkring i staden och förvånades över det mesta, som att det var så gott om friskt vatten både inuti och utanför husen. Att var och en måste lita på sin egen förmåga förstod de ganska snart. Men varför hade alla så bråttom? För gruppen från Ulrika gällde det nu att ta sig till Iowa. De allra flesta immigranterna var på väg västerut. Två kvinnor kunde de ta farväl av nu för de hade New York som mål. Det var bara ulrikaborna och familjen Blad som hade Swede Point i Iowa till mål. De flesta andra östgötarna ville till New Sweden i Iowa eller till Illinois. Några svenskkolonier hade grundats i Illinois där Bishop Hill låg. Många hade lämnat Bishop Hill och slagit sig ner som farmare i närheten. Andover i Henry county i Illinois var en plats som var känd av svenska emigranter, likaså Chicago. Det var först 1851 som svenska utvandrargrupper sökte sig till Minnesota. I hamnen i New York fanns det en hel del mer eller mindre seriösa guider som mot betalning erbjöd sina tjänster till de nyanlända. De kunde ju ingen engelska och blev lätt lurade. Virginiaresenärerna fick hjälp av sin kapten, E A Jansson, att få en guide. Carl Anderson berättade: Kapten Johansson hjälpte oss nu att med ett bolag avsluta kontrakt om befordran pr kanalbåt och ångare till Chicago. Med första fartyg bar det iväg till Albany, dit en tolk som gick och gällde för baron från Stockholm, medföljde för att visa oss tillrätta. Denne herre behagade i Albany avlämna oss å en med oberedda hudar hårt lastad kanalbåt, vilken behövde två och en halv vecka för att föra oss till Buffalo. En tillmötesgående norsk handlande vid namn Larsson, som vi här träffade, skaffade oss en annan tolk, som lyckligt och väl bragte oss över de stora sjöarna till Chicago. Första etappen gick på Hudsonfloden till Albany dit det var 23 mil. Det var en tämligen bekväm resa på 7 - 10 timmar med en ångbåt. Trafiken på Hudson-floden var intensiv. Hjulångare började ersättas av propellerdriva båtar. Passagerartrafiken på floden minskade drastiskt när järnvägen till Albany togs i bruk 1850. Albany till Chicago
I Albany blev det byte till kanalbåt på Erie kanal. Den resan var säkert inte så angenäm. Mer än två veckor ombord på en pråm med illaluktande djurhudar. Pråmen drogs av hästar eller mulor. Det var 63 slussar att passera på den 58 mil långa sträckan till Eriesjön. Mycket trafik och väntetider vid slussarna. Och tolken hade lämnat dem. Det fanns båtar som tog sig fram snabbare men de kostade mer. Till en början gick kanalresan på Mohawk River. Vid forsar och vattenfall hade man byggt slussar. Efter Little Falls var inte Mohawk River segelbar utan därifrån var det grävd kanal till Buffalo.
Väl framme i Buffalo träffade den en norsk handlande vid namn Larsson och han hjälpte resesällskapet med att skaffa en ny tolk som följde med dem till Chicago. Resan gick över Eriesjön till Detroit, Detroit river till Huronsjön, genom Mackinawsundet till Michigansjön och sedan till Chicago. Resan över sjöarna, 164 mil, tog fem dagar. 1849 var de flesta av passagerarbåtarna på de stora sjöarna ångfartyg. De var vanligen gjorda av trä, de tidigare drivna av skovelhjul på sidorna och senare av propeller. Även passagerare med de billigaste biljetterna hade skydd för väder och vind. Chicago 1849 Chicago var byggt på porösa jordarter som ligger ovanpå hårdare lager som inte släpper igenom vatten. Dricksvattnet fick man från grunda brunnar och från Michigansjön. Orenat avfall från toaletter, djur och gator och andra källor gick rakt ut i Chicagofloden och Michigansjön. Chicagofloden rann mycket sakta i riktning mot Michigansjön och utgjorde ett stinkande avloppsdike. Våren 1849 förvärrades situationen av rekordmycket regnande och hela staden blev översvämmad. 1850 påbörjades arbetet att med hjälp av slussar vända vattenflödet så att den istället rann från Michigansjön. Det var till denna osunda miljö som de inte ont anande resenärerna steg iland från ångbåten. Vid tiden för våra emigranters resa genom Amerika var Chicago och många andra städer vid längs deras resväg hårt drabbade av koleraepidemier. Kolera vara en mycket smittsam sjukdom som överfördes från människa till människa. Symptomen var svår diarre följd av uttorkning och med en dödlighet på 50 till 80 procent. Det fanns ingen verksam behandling. Inkubationstiden varierade från några timmar till några dagar och döden kunde komma mycket snabbt. I Chicago ansågs att epidemin kom med båtarna söderifrån från St. Louis med immigranter. Man trodde också att sjukdomen spreds med nattluften, att den var ett straff av Gud och man hade många andra teorier. Att koleran orsakades av bakterier i förorenat vatten var okänt vid den här tiden. I folkräkningen 1850 fanns 185 svenskfödda personer i Chicago, men i boken Svenskarne i Illinois nämns att cirka 400 svenskar kom dit 1849. Koleran gjorde att många av invandrarna råkade ut för sjukdomen och tragedier i dess spår. Prästen Gustaf Unonius och Polycarpus von Schneidau som tidigare försökt sig på jordbruk i Wisconsin hade flyttat till Chicago. Unonius arbetade som präst och von Schneidau hade en daguerrotypiatelje och han var också svensk konsul. Dessa båda män med sina familjer gjorde allt vad de kunde för att lindra nöden hos de koleradrabbade. För de av Virginias passagerare som hade Chicago som mål var resan slut. De som tänkt sig till Princetonområdet i Bureau County fortsatte med häst och vagn, och resten fortsatte på sin väg mot Iowa. Vad de inte visste när de lämnade Chicago var att de hade sällskap av koleran. Chicago till Swede Point Efter uppehållet i Chicago ordnades med båtresa genom Illinois-Michigankanalen till Peru vid Illinoisfloden och därifrån via Illinoisfloden till Mississippifloden vid St Louis. Carl Anderson berättar: Nytt kontrakt uppgjordes, varefter resan fortsatte till Peru, där vi efter två dagars seglats inträffade. Under denna mycket besvärliga flodfärd gjordes den upptäckten att vi blivit kolerasmittade å den med hudar lastade båten (en 8-års flicka föll på vägen ett offer för farsoten). Ifrån Peru gingo vi med ångare nedför Illinoisfloden till St. Louis, där tolken köpte oss biljetter till Burlington, Iowa. Vi hade just kommit ombord å anvisat fartyg, då tolken fick ett häftigt anfall av kolera och måste intagas på sjukhus. Vi stackars emigranter utkastades å kajen, där vi medan flera koleraanfall bland oss inträffade, måste stanna två dagar och en natt. Folket i staden pekade finger åt oss och en och annan frågade, på vederbörligt avstånd förstås, vilken nation vi tillhörde. Då vi sökte göre begripligt att vi voro från Sverige, skakade man på huvudet och vände oss ryggen. Slutligen, på tredje dagens afton, styrde en landsman händelsevis sina steg nedåt hamnen, fick syn på den sorgliga grupp, vi bildade, och sporde oss till, hur det i all världen var fatt. Han hörde oss tala svenska, en förklaring följde, som ledde därhän att han gick ombord å det ännu kvarliggande fartyget, från vilket vi utkastats, och nödgade kaptenen, som på inga villkor ville upptaga oss såsom passagerare, att åtminstone giva oss tillbaka de penningar, vi till honom erlagt för resan till Burlington. Men - vad var nu att göra? Vi voro förbjudna att gå upp i staden, och ingen vågade visa sig i vår närhet. Det blev mörkt, och ännu ingen hjälp i vår nöd. Vi började falla i förtvivlan, då en neger kom nedgående och förde både oss och våra saker till ett tyskt hotell. Om dagarna fingo vi ej sticka näsan utom dörren, utom tidigt på morgon, då så många av oss, som kunde stå på benen, kördes utom stadens hank och stör för att hämta frisk luft; hemvägen till hotellet fick ej anträdas förrän det var kolmörkt, och då var alltid någon av de hemvändande redo för sjukhuset. Äntligen efter många besvärlighet och sedan vi sett mången kamrat gå bort ifrån oss, tillätos vi, tack vare en hygglig landsmans förmedling, att till Keokuk medfölja en uteslutande med negrer bemannad lastdragare. Vi styrde kosan till denna plats emedan man sagt oss, att vi där skulle med säkerhet träffa en hjälpsam och inflytelserik svensk, som hette Dahlberg. Dit anlända nödgades vi ännu en gång hålla till godo med enahanda lägerplats som den första i St. Louis. Sent omsider gav man oss tillträde till ett något så när ordentligt boningshus. Det första vi företogo oss var att söka rätt på Dahlberg. Vi gingo gata upp och gata ned, ur hus och i hus och frågade, så godt vi kunde, men ingen Dahlberg! En dag mötte vi en finfin herre som tilltalade oss på alla möjliga språk, men vi förstodo intet. Han tecknade åt oss att följa honom, och vi följde. Han förde oss in i en snickarverkstad, där en språkkunnig arbetare hade sysselsättning. Denne var, när allt kom omkring, en norrman som kunde tala svenska och vi blevo snart goda vänner. Den välvillige norrmannen ledsagade oss till Dahlberg, och dessa båda hedersmän förde med tre par hästar både oss och våra saker till den plats som nu kallas Des Moines. Ingen på den platsen kunde tala svenska, men alla visste att i ett 25 mil därifrån beläget nybygge, som kallades Swede Point, bodde några svenska familjer, och de voro hjälpsamma nog att forsla oss dit, det vill säga de visade oss vägen, som ledde genom de oländigaste trakter. Utmärglade av hunger, sjukdom och allehanda besvärligheter stodo vi den 10 oktober vid målet för vår Amerikafärd. Jag har, tillägger insändaren, allt sedan den tiden här i Swede Point strävat för mitt uppehälle. Kolerasmittan hade de fått i Chicago, men de trodde att det var på den illaluktande båten med hudar som de blivit smittade. Det kan inte stämma för då hade de blivit sjuka tidigare. Carl skrev att det var 25 mil från Des Moines till Swede Point, men det var 25 miles, drygt 40 km. Det är konstigt att han skrev om biljetter till Burlington, de skulle ju bara med båten till Keokuk och de steg ju av där. Om den hemska tiden på resan från Chicago till St Louis berättade också Daniel Alfred Peterson och John Linn. Det skiljer lite mellan detaljer. Daniel säger att av de 37 som gruppen bestod blev tio lämnade att vila bland främlingar i ett främmande land. Linn säger att gruppen som fortsatte från St Louis bestod av 25 personer. Flickan som dog redan mellan Chicago och Peru var Anders Persson dotter, sexåriga Emma Margareta. Anders Persson svärföräldrar, Hans och Greta Larsson, återfinns inte in någon folkräkning så de tillhör förmodligen de som blev kvar. Christina Svensdotters make, Nils Jonsson, och hennes två äldsta barn, var säkerligen bland de döda. Vad som hände familjen Lars Andersson från Sävsjömåla vet vi inte. Det har inte gått att med säkerhet hitta dem, men är det troligt att alla åtta dog? Redan innan flodbåten var framme i St Loius hade ytterligare en olycka inträffat. John Linn berättade att båten hade stannat ett tag för begravning av några dödsoffer och sedan satt fart igen. Några i sällskapet satt och talade om hur kort och osäkert livet kan vara, när fru Blad kom och bad sin man Peter att fylla en hink med vatten från floden. När Blad doppade ner hinken tog den snabba strömmen tag i hinken och han rycktes över bord. Båten stannade men Peter Blad syntes aldrig till något mer. Christina Blad var plötsligt änka med tre barn på väg mot en osäker framtid i ett främmande land. Det måste ha varit Jacob Nilsson från Pätorp som skrivit och gett vägvisning till Swede Point. De skulle leta på Dahlberg i Keokuk, samma person som visat Cassel vägen till Iowa. De fick hjälp att ordna skjuts till Raccoon Fork. Därifrån skulle männen gå till fots och hämta skjutsar från SwedePoint. Men det fanns inte tillgång till husrum i vid Raccoon Fork så de hyrde igen skjutsarna ända till Swede Point och kom fram den 10 oktober. |
Ankomsten till Swede Point
Det var den 10 oktober 1849 som de 21 som var kvar gruppen från Ulrika kom fram till Swede Point. En som kom ihåg denna dag resten av sitt långa liv var Maria Christina Larsson för det var hennes nioårsdag. Det är svårt att veta om Swede Point var som de hade föreställt sig. De blev väl mottagna och inkvarterade hos de svenska familjerna, men var ju bara Jacob Nilssons familj som de kände från Ulrika, de övriga Swede Point-borna var ju från östgötaslätten och det är inte troligt att de träffats tidigare. Kanske kände de Peter Cassels son från Kisa, John Cassel, som var gift med Ulla Dalander. De var utmattade av hunger, sjukdomar, sorg och svårigheter av alla slag. Anders Perssons familj hade förlorat en dotter och hustrun hade förlorat sina föräldrar. Anders Persson hade också förlorat sin bror, Peter Blad, som efterlämnade en änka med tre barn. Christina Svensdotter från Stora Farsbo hade förlorat sin man och två barn. Familjen Larsson, makarna Olofsson, Anna Welander och Carl Andersson kunde vara glada över att ha överlevt resan. Skomakarlärlingen Eric Carlsson hade lämnat gruppen i Keokuk och rest vidare till Burlington och fått arbete hos en skomakare. |
I Amerika använde de nu andra namn.
Anders Persson blev Andrew Peterson, hans hustrus namn blev Mary. Johan Leonard Olofsson bytte till John Linn och hans Brita Maria blev Mary. Hon omtalas ibland som Mary Sombers, antagligen använde hon ibland sina fosterföräldras namn Somberg. Peter Larsson bytte efternamn till Lawrence. Hans fru blev Sara eller Sally, döttrarna kallades Malinda och Mary. Peter Blads änka använde namnet Mary Blade. Nils Jonssons änka Christina Svensdotter använde ibland sina barns efternamn, Nelson, men vid folkräkningen 1850 försökte hon antagligen förklara att hon hette Svensdotter, men det som skrevs ner blev Swensey. Dagen efter ankomsten till Swede Point inträffade ytterligare en tragisk händelse. John och Mary Linns lilla dotter som fötts på resan, dog i smittkoppor. Flickan hade blivit smittad någonstans under resan, men trots risken att fler skulle insjukna fick den nyanlända vård och stöd av de boende i Swede Point. Invandrarna från Ulrika hade väntat sig finna jord på statens mark så det måste ha varit en stor missräkning när de fick veta att all bra mark rean var inmutad. Svenskarna som kommit 1846 hade funnit gott om mark som de så småningom skulle kunna köpa för 1.25 $ per acre. Mary Lawrence berättade senare att Dalanders hade inmutat av den lätthanterligare marken vid skogen närheten av floden för sina släktingar så att nykomlingarna blev utan. Egentligen fanns det gott om mark, hela prärien var möjlig att muta in, men idén att betvinga prärien till odlingsbar mark var otänkbar för de första nybyggarna. Prärien var täckt med gräs som nådde upp till hästryggen så de hade god tillgång till foder åt djuren, men de var övertygade om att deras yngsta barn inte skulle leva tillräckligt länge för att se prärien uppodlad. Nybyggarna ville istället följa skogskanten uppför floden och muta in mark som till största delen var skogbeväxt. Andrew Peterson hade pengar så att han kunde köpa en inmutning i Swede Point, möjligen köpte han familjen Andersons inmutning där det redan fanns ett hus. Mary Blade och hennes barn flyttade in hos svågern Andrew Peterson. De ensamstående invandrarna Carl Anderson och Anna Welander kunde hitta sin försörjning på något sätt i Swede Point. Linn, Lawrence och Christina Svensdotter hade inte pengar till att köpa någon inmutning och de insåg att de inte kunde försörja sina familjer i Swede Point. Den 17 november 1849 begav de sig längre in i vildmarken för att bosätta sig. Det var ingen särskilt bra tid för en resa in i det okända. |