Packhusplatsen i Göteborgs hamn under 1800-talet. En ångbåt hämtar emigranter som åker till England och därifrån till Amerika. Emigranterna 1849 åkte hela vägen med segelfartyg.
Från Ulrika till Göteborg
Om resan till Amerika har både Carl Andersson och Daniel Peterson skrivit. Carl Andersons berättelse fanns att läsa i tidningen Östgöten den 12 april 1876. Carl och Daniel berättade om resan som började i Ulrika i Östergötland:
Den 17 maj stod de hyrda vagnarna med kuskar och väntade utanför dörren. Det gällde att lasta på, ta ett sista farväl och ge vi sig iväg. Första etappen gick till Motala vid Göta kanal. På den här tiden såg många snett på utvandrare och de fick ta emot en del otrevliga tillrop. Men de träffade här och där på vänner och bekanta som vinkade ett sista adjö och kanske önskade att de vore med på flyttlasset.
Efter lite mer än en dagsresa var de framme i Motala och där fick de vänta en och en halv dag innan de hade möjlighet att stiga på en båt till Göteborg. Då passade några på att bese den stora fabriken i Motala under väntetiden.
Så kom båten. Det uppstod brådska och förvirring innan allt var ombord. Nu startade den allra första sjöresan för många i sällskapet och några blev sjösjuka redan på resan över Vättern och Vänern.
Båten var en stabil liten ångare, men den upplevdes som det största monster de kunde föreställa sig. Det fanns inget skydd för väder och vind för tredjeklasspassagerarna utan de föstes ihop på fördäck. Utrymmena i kabinerna under däck var bara tillgängliga för dem med dyrare biljetter. Natten när de for över Vänern var mycket besvärlig med hård nordlig vind och vatten som stänkte in över dem.
När de kommit fram till Göteborg efter några dagar fick de logi på en magasinsskulle. Sedan gällde det att hitta en båt. De resande fick själva leta upp en kapten eller en redare och göra upp om villkoren. Det var några båtar som var segelklara de sista dagarna i maj men det var svårigheter att få besked om avgång och att göra upp om priset så de beslutade sig för att vänta på en bättre båtlägenhet. Båten Charles Tottie var segelklar i slutet av maj med 226 emigranter ombord, likaså båten Brödrerne, men de var troligen fullbokade.
Det är möjligt att de valde att vänta på båten Virginia. De hade kanske hört talas om att på den båten var det en bra kapten, E A Jansson och att Virginia skulle segla om några veckor. Men det blev minst fem veckor innan den hade lastat sitt stångjärn som skulle till Amerika. Så först i början av juli började den långa sjöresan.
Barken Virginia
Virginia byggdes 1841 vid Kolboda varv i Kalmar. Det ägdes, tillsammans med flera andra fartyg av skeppsredare Olof Wijk, en affärs- och sjöfartsmagnat i Göteborg.
Virginia var en tremastad bark på 332 bruttoton, byggd för att användas som ett bulklast-fartyg. Tonnaget tyder på att längden var cirka 38 meter och bredden cirka 8 meter.
Det hade ett plant s.k. flushdäck med endast en liten kabyss för matlagning och en styrhytt ovan däck, förutom segelkoj och rigg. Besättningens kojer, last- och förvaringsutrymmen och allt annat var under däck.
Fartyget var i första hand avsett för att forsla stångjärn från Sverige till europeiska och amerikanska hamnar och att ta olika varor tillbaka till Sverige eller Tyskland från USA eller Västindien.
Fartyget var inte byggt för att ta passagerare utan när det behövdes så lades det in en tillfällig träplattform efter det att lasten tagits ombord. På resan 1849 uppges att plattformen var 24 meter lång och lika bred som fartyget. Denna plattform inreddes med kojer och var det utrymme som fanns till passagerna, deras bagage, mat och sanitära bekvämligheter (hinkar).
Förbindelse med huvuddäcket var via en stege och en lucka som också gav ljus och ventilation.
Passagerarna hade med sig egen mat i tillräcklig mängd för resan och lagade till den i kabyssen på däck.
Kapten E.A. Jansson var fartygets befälhavare från 1846 till 1854. I många reseskildringar beskrivs han som en mycket rejäl och hjälpsam person.
Resenärerna förhandlade själva om priset för överfarten med fartygets ägare eller befälhavare. Det finns ingen anteckning om priset för resan 1849, men ett år tidigare på en liknande resa, var biljettpriset för en familj med sex barn 275 riksdaler. En riksdaler motsvarar cirka 27 amerikanska cent.
Virginia förliste utanför ön Hogland i Finska viken den 24 juli 1859. Alla ombord räddades.
Från Göteborg till New York
Daniel Alfred Pettersson berättade:
Båten vi skulle segla med hade lossat sin timmerlast och tagit ombord sin ballast av järn. Kojer att sova i hade satts upp som husrum åt oss och vi flyttade in i vårt nya logi. Utrymmet som emigranterna förfogade över var ungefär 24 meter långt. Ett tillfälligt däck hade lagts ovanpå ballasten. Det var tillräckligt med plats för alla, det enda problemet var balkar som gick tvärs över båten under däck ungefär två decimeter över golvet och med ett mellanrum på ungefär två och en halv meter, vilket försvårade förflyttning.
Ingången till vårt utrymme var genom en lucka, ett hål i däcket i mitten av fartyget med en trappa ner. Luft och ljus släpptes in genom luckan, som alltid var öppen, utom i mycket dåligt väder. Här och där på däck var insatt tjocka stycken av smält glas, stora ungefär som en blytacka, som släppte in så mycket ljus som de kunde, och när luckan var stängd var det mörkt som i Calcuttas svarta hål.
Kojerna sattes upp runt sidorna fartyget i två våningar. Problemet med kojerna var att snickaren hade tagit för smala bräder på utsidan och om båten rullade mycket, som den ofta gjorde, kunde man vara säker på att ganska bryskt hamna på golvet.
Kaptenens inkvartering var i aktern, och sjömännens i den främre delen av fartyget. Kaptenens rum var väl upplysta och bekväma, sjömännens var inte bättre än passagerarnas. Uppe på däck fanns inget av intresse förutom ett par rostiga carronadekanoner surrade vid en mast, som skulle användas, antar jag, för nödsignaler om det skulle behövas, men av deras utseende att döma, skulle det vara farligare att stå bakom dem än framför, när de avfyrades.
Kockens plats var på huvuddäck i ett litet hus cirka två och en halv meter i fyrkant, i vilket fanns två små spisar där maten lagades för både passagerare och besättning. Naturligtvis lade skeppskocken beslag på den bästa spisen och passagerarna hade inget att välja på.
Före avgång vägdes passagerarnas proviant för att man skulle vara säker på att det var tillräckligt för tre månader, och vatten för sex månader togs ombord.
När allt slutligen är klart, efter sju veckors vistelse i Göteborg, lämnar vi vårt fädernesland. En bogserbåt drar fartyget ungefär en och halv mil ut från staden, ut till öppet vatten, där det lämnar skeppet så att säga åt sitt öde, för att ta sig till Amerika bäst det kan.
Alla segel är nu satta att fånga den goda nordost vinden som blåser, och snart är vi på väg över det som synes vara ett gränslöst slöseri med vatten. Ja, jag minns första kvällen efter att ha lämnat Göteborg, hur, jag i den tilltagande skymningen kikade över bogen på båten och undrade hur långt det var till Amerika, och hur snart vi skulle vara där?
Nästa dag var sjön ganska grov och nästan alla passagerarna, däribland jag själv, var tvungna att betala tribut till havsguden Neptunus. Det var både löjligt och smärtsamt att se en ung och spänstig person gå på däck och med en beslutsam min visa att han inte tänker ge efter för den rådande epidemin – och skrattar åt andra som är i ett akut stadium av utbrott - plötsligt blekna och skynda till fartygssidan för att kasta upp maten i vattnet.
Nybörjare i denna verksamhet valde sannolikt lovartssidan, och då kom en gammal sjöbuss och skrek i föga respektfulla ordalag ”till läsidan, fördömda landkrabba”.
Vissa försökte whiskey, några öl och andra drack lite havsvatten för att bota eller delvis lindra de smärtsamma symtomen, men allt detta hjälpte föga, det bästa man kunde göra var att hålla sig lugn, göra sig av med innehållet så snart som möjligt, och låta naturen och den friska havsbrisen verka.
Den första dagen till havs kom sjömännen ner till passagerarutrymmet och surrade våra stora koffertar vid de bastanta tvärbalkarna, hårt och tätt med rep. På passagerarnas frågor om varför de gjorde så, svarade de ”det kommer du att förstå innan vi är i Amerika”. Och förstod det gjorde vi, för ett par dagar senare blåste det upp en förskräcklig storm som varade i tjugofyra timmar och i vilken vi fick erfara kraften och raseriet i vind och vatten.
Efter att stormen tagit fart stängdes passagerarna in i sina utrymmen och luckan stängdes, inga ljus var tillåtna, och inga skulle heller kunna användas. Om ett ljus hade tänts skulle det inte kunna stå kvar någonstans om inte någon höll det i handen, och då alla händer var upptagna med att hålla fast i något så kunde det inte komma på fråga.
Kvinnors och barns gråt när fartyget gjorde en kraftigare krängning än tidigare, och männen, några av dem förbannade den dag då dåliga råd förmådde dem att gå ombord på denna hemska resa; andra män klandrade dem för att vara sådana barnungar; allt detta framfört i fullständigt kaos. Andra återigen, var tysta och nedstämda och man kunde varken se eller höra vilket sinnestillstånd de befann sig i. På däck kunde vi höra befälens snabba kommandon till sjömännen när de manövrerade skeppet. När vinden rusade genom den spända riggen lät det som om någon slagit an tusen olika stämgafflar med en osynlig allsmäktig hand. Och båten när den steg och sjönk med de enorma vågorna – som då och då svepte över däck från för till akter – knakade och stönade som i dödsångest. Under natten tycktes allt bli tio gånger värre och sömn var inte att tänka på. Var och ens förkärlek för bön eller svordomar blev uppenbart under natten; men hur mycket de än må skilja ur teologisk synvinkel, så höll sig alla fast i sina kojer med beslutsamhet och tro värdigt en martyr.
Det här var den svåraste stormen som vi upplevde under överfarten av Atlanten och vi bad sannerligen inte om fler sådana.
Kaptenen var en verklig gentleman i ordets rätta bemärkelse och hans skicklighet i att föra befäl på ett fartyg var förstklassiga. Starka drycker och svordomar användes varken av befäl eller besättning, vilket är ovanligt bland sjöfarare. Båten var en rank gammal skuta, och pumparna kom ofta till användning för att bli av med vatten, men segelegenskaperna var goda.
Efter att vi kommit väster om Brittiska öarna var vår resa behaglig då vi inte hade några svåra stormar och sällskapet hade återhämtat sig från sjösjukan. När vädret var vackert tillbringades kvällarna med sång, musik och dans, ibland berättade någon sjöman om skeppsbrott och sjöolyckor.
Under tre veckors tid kunde inte ett enda segel urskiljas. Vi var lämnade, som det verkade, att ensamma driva dit vind och vågor förde oss, men så icke. Sakta men säkert förflyttar vi oss västerut under skickliga händers ledning och ett första tecken på detta är att vi går in i Golfströmmen och ser fosforescerande ljus blinka i vattnet efter mörkrets inbrott.
Snart ökar antalet båtar i vår närhet så att vi kan se ett dussin segel åt gången.
Slutligen efter sex veckor av utkik och väntan kommer en lotsbåt med vindens hastighet, styr emot oss, lägger bi och skickar en lots ombord. Nu vet vi att vår oceanresa snart är slut, men motvind rådde och fyra dagar gick utan att vi såg något land, men morgonen den femte dagen befann vi oss utanför Sandy Hook. Skeppet kör upp mot karantänstationen och ankrar. En hälsoinspektör kom ombord. Då ingen ombord är sjuk och båten kom från en hamn där det inte rådde någon smittsam epidemi vid tiden för avresan, tilläts den fortsätta till staden.