Bilden är tagen i augusti 2006 i utanför Stratford där man gör ett försök att återskapa ett stycke av den ursprungliga prärien.
|
Swede Bend Geografiskt sett är Swede Bend en svag böj på Des Moinesfloden där den rinner mellan Dayton Townshipp och Hardin Township i södra delen av av Webster County. Swede Bend står inte på någon karta, det är inte en stad eller by, inte ens ett postkontor. Namnet kom i allmänt bruk när svenskarna blev den dominerande etniska gruppen i Hardin Township. Det finns inga exakta gränser för vad som räknas till Swede Bend. Clear Lake Township och Marion Township i Hamilton County samt Dayton, Hardin, Gowrie och Lost Grove Townships I Webster County räknas till Swede Bend. Många svenskar bosatte sig också i Dodge Township, Grant Township och Pilot Mound Township i norra Boone County. Swede Bend ligger alltså i gränsområdet mellan tre counties, Webster, Hamilton och Boone. Vid den här tiden när utvandrarna från Ulrika kom, fanns inget Swede Bend, bara vildmark. Det fanns inga vägar, kanske några stigar gjorda av kringströvande jägare och indianer eller nybyggare på väg uppför floden. Denna del av Iowa var en gång täckt av inlandsis. När den drog sig tillbaka lämnade den efter sig träskområden med förrädiska håligheter. Dessa områden med sämre jord fanns bland annat i Boone, Hamilton och Webster Counties, med osäkra skördar, dålig avkastning och mycket mygg. Utdikning i Webster County började inte förrän 1893. Det ursprungliga gräset var närmare två meter högt. Till fots, till häst eller i vagn var det svårt, för att inte säga farligt att ta sig fram för att håligheterna syntes inte förrän man var nere i dem. Därför var det säkrare att färdas så nära skogskanten som möjligt. 1848 gjordes en forskningsresa för att kartlägga naturen mellan Des Moines och Fort Dodge, och i rapporten beskrivs Webster County och trakten kring Swede Bend som platt med många små gölar så de var ofta tvungna att ta omvägar för att komma fram. De träffade på upp till 50 meter höga branter, bra skog och fina källor. Stora mängder gips påträffades, likaså kol och mjuk sandsten. Bland träden nämns hickory, lind, svart och vit valnöt, sockerträd, röd och vit ek, bur oak (Quercus macrocarpa) och ironwood (Amerikansk humlebok, Ostrya virginiana), kardborrek, rödek, hackberryträd, sockerlönn, alm.. Norr om platsen där Boonefloden rinner ihop med Des Moinesfloden beskrevs som mycket vackert. Där fanns också 1848 den sista bosättningen uppför floden. Det var Henry Lotts övergivna hus. Högre upp längs floden fanns bara vildmark. Lott hade flyttat till Booneflodens utlopp i Des Moinesfloden på våren 1846 tillsammans med sin hustru och hennes två söner. Det finns många berättelser om Lott, en del bör kanske betraktas som skrönor, men det är klart att han bedrev handel med siouxindianerna. Det sägs också att hans hus var ett tillhåll för hästtjuvar som stal hästar från nybyggarna och indianerna och sålde dem vidare österut. Lott lär också ha sålt whiskey och vapen till indianerna. Det är oklart om det var häststölder eller något annat som gjorde att siouxhövdingen Sidominadotah tillsammans med krigsmålade indianer överföll familjen i mitten av december 1846. Lott och den äldste sonen kunde gömma sig i närheten men hans hustru blev svårt skadad. Den yngre sonen, Milton, sprang därifrån och hittades senare ihjälfrusen. Tillsammans med ett antal vänligt sinnade indianer av andra stammar och några vita nybyggare tog sig Lott tillbaka hem efter några dagar och fann sin hustru mer död än levande och hon dog strax därefter. Lott flyttade söderut, gifte om sig, fick flera barn och blev änkling på nytt. Tanken på hämnd på Sidominadotah övergav han aldrig. Omkring 1854 letade Lott och hans styvson upp siouxhövdingen och dödade honom och hans familj. Därefter flyttade han västerut, ingen vet med säkerhet vart, men en släkting till den mördade siouxhövdingen, Inkpaduta, genomförde 1857 den så kallade Spirit Lake massakern i norra Iowa nära gränsen till Minnesota. Kanske var det också en hämndaktion. Det laglösa land som de första svenskarna kom till var nog ganska likt det som vi sett i en del westernfilmer. En minnessten över mordet på Henry Lotts hustru finns i närheten av Stratford, men där står att tiden för indianöverfallet var 1849. Det finns många berättelser om familjen Lott, alla med olika tidsangivelser men innehållet är ungefär det samma i alla. Första vintern i Swede Bend
I slutet av november kom John Linn med hustru Mary och Peter Lawrence med hustru Sally och döttrarna Melinda och Mary fram till det ställe vid Des Moinesfloden som skulle bli deras hem. Där fanns det bra mark att muta in. Dalander och Cassel i Swede Point hjälpte dem med skjuts den mer än fyra mil långa sträckan. Platsen där de stannade låg öster om floden i dåvarande Yell county. När landet senare blev uppmätt och registrerat så ändrades gränserna så de kom att bo i Hardin township, Webster county. November var en mild månad det här året. Men det gällde att snabbt få upp små hus av det material som fanns tillgängligt innan vintern kom. Verktygen som de tagit med sig från Sverige kom väl till pass. Medan de byggde sina stugor gällde provisoriska lösningar, Linn hittade ett kullblåst träd som gått av så att det blev en hög stubbe där stammen fortfarande satt fast. Här ordnade han väggar av ris och bark och bodde där medan de byggde en lite bättre stuga Till jul åkte John och Mary Linn tillbaka till Swede Point men familjen Lawrence stannade kvar i den nya bosättningen. De hade inte fått sin stuga färdig så de fick bo i Linns hus. Mary berättade senare att vintern blev svår. När de blev helt utan mat gick hennes far, Peter Lawrence, till Swede Point för att försöka få tag på något att äta. För nybyggarna i Swede Point var det också svåra tider och Peter fick bara köpa en påse majs. Sally och flickorna väntade oroligt för det hade blivit en riktig snöstorm och det var rena turen att Peter lyckades ta sig tillbaka.
När maten sedan tog slut igen fick de livnära sig på det som fanns i skogen och på marken. De var ju inte bekanta med växtligheten i Iowa så av en del växter blev de sjuka. I deras bibel har Mary senare skrivit: Denna Bibel gavs ut i Sverige 1848. Den är nu 80 år gammal. Den blev vattendränkt många gånger när Peter Lawrence familj bodde i en timmerstuga fyra miles sydväst om Stratford 1849 och första delen av 1850-talet. Familjen Lawrence såg inte till en enda människa på hela vintern. När Linn kom tillbaka till våren var de mycket medtagna. Om den första tiden har Linn berättat för den som skrev ner hans dagbok: Sedan Linn firat jul tillsammans med vännerna i Swede Point så sökte han arbete hos doktor Thomas Brooks som var en stor jordägare nedanför Des Moines. John och Peter Anderson, (Magnus Andersons söner) hade också haft anställning där. Det ser ut som om Brooks tyckte om svensk arbetskraft. Linns lön var en bushel majs (ca 35 liter) eller 10 pund fläsk (ca 4,5 kg) per dag och han såg sig kungligt belönad. Nu tyckte han att han plötsligt var på väg mot rikedom. Arbetet bestod i att ha hand om Brooks djur, älgar, rådjur, hästar, nötboskap och grisar. John Linn blev väl mottagen i Thomas Brooks hem. Genom att han var skild från de övriga svenskarna och bara umgicks med engelsktalande så gjorde han snabba framsteg i det nya språket. När hans anställning tog slut och han skulle återvända till sitt hem fick han med sig 21 bushels majs och cirka 120 kg fläsk som lastades på en vagn som Brooks dräng körde till Swede Point. Han fick också med sig sex höns, potatis och lite andra saker så han och Mary skulle klara sommaren. Andrew Peterson hade betalat resan till Amerika för paret Linn och nu var Linn ivrig att betala tillbaka genom att arbeta för Peterson. Han högg 2500 störar till gärdesgårdar och inhägnader för skulden på 15 dollar. Sedan kunde han återvända till sin inmutning uppför floden utan att vara skyldig någon en enda penny. Familjen Lawrence kunde nu få hjälp så att de slapp svälta. Majs var mycket dyrt, upp till två dollar per bushel och det hade de fattiga nybyggarna knappast råd med. Det var mindre bekymmer med att skaffa kött än bröd för jägare sköt många rådjur och hjortar men de tog endast de bästa bitarna så människorna i närheten kunde ta reda på resten. Den 24 juni hade Linn tre acres stubbmark förberedd så att han kunde så majs. John Linn hade vissa betänkligheter att arbeta den dagen eftersom det var Midsommardagen, en helgdag i Sverige, men självbevarelsedriften tog över för om man inte sådde majsen så kunde den ju inte gro. Dayton Township och Hardin Township på 1850-taletVid folkräkningen 1850 fanns det tre svenska hushåll i Hardin township, Peter Lawrence, John Linn och Christina Svensdotter med sina två barn. Det är osäkert om Christina var med på den första resan när de fick skjuts av Dalander och Cassel från Swede Point. Hon kanske var med och mutade in mark 1849, följde med tillbaka till Swede Point över vintern och kom tillbaka våren 1850. Lawrence, Linn och Christina var absolut de första svenska bosättarna i Swede Bend och de bodde i sektion 34 öster om floden i sydligaste delen av det som senare kallades Hardin township.
Enligt O M Nelson var Henry Lott den allra första vita nybyggaren i Webster county. Han hade sin stuga där Boonefloden flyter ihop med Des Moinesfloden redan 1847. Den som gett namn åt Hardin Township hette Joseph Hardin och han skall ha kommit med sin familj våren 1849. Det är i så fall märkligt att Lawrence inte träffade Hardin under hela första vintern, de bodde ju bara några kilometer från varandra. Den som registrerade invånarna vid folkräkningen 1850 gick först till Linns hus, sedan till Lawrence och sedan till Christinas hus. Folkräkningen gick till så att han knackade på och frågade vilka som bodde i huset. Samtalet fördes på engelska och naturligtvis blev det en väldig språkförbistring när de nyinvandrade skulle svara. Men intervjuaren skrev ner det han hörde och stavade som han tyckte. Christina försökte förgäves förklara att hon hette Svensdotter. Det som skrevs ner blev Swensey. Ofta visste inte den som svarade på frågorna hur gamla de boende var när folkräkningen genomfördes så födelseåren är oftare fel än rätt. Efter besöket hos Christina gick folkräknaren till Hardins hus som uppenbarligen var det närmaste. Man kan se att 1850 bodde det i närheten amerikaner som flyttat västerut från Kentucky, Indiana, Illinois och Ohio, men även europeer som nederländare. Praktiskt taget alla var bönder. I Hanna's bok om Stratfords historia i Hamilton County sägs att den första nybyggaren där var Preston Bell som kom dit våren 1849 och att det även bodde några andra familjer längs Des Moinesfloden. Det fanns också indianer i grannskapet. Bland andra Sac-, Fox- och Sioux indianer. USA hade köpt marken öster om Missourifloden av indianerna för 10 cent per tunnland men indianerna hade jakträtt i området ytterligare en tid. 1851 sålde Linn sin inmutning i sektion 34 och köpte mark av Joseph Hardin i sektion 22 i Hardin Township. I Linns dagbok kan man läsa om hur den påhittige Linn samarbetade med grannen Josph Hardin och byggde fällor för vildsvin, kalkoner och andra smådjur. Familjen Lawrence flyttade efter några år från den ursprunga bosättningen till sektion 35 i sydligaste delen av Hardin township. Det dröjde inte länge förrän det kom fler och fler nybyggare till Swede Bend, både från Sverige och andra ställen. Från Cassels bosättning New Sweden kom också flera familjer. Den första affären i området startades 1851 av Isaac Hook från Kentucky. Den låg lite öster om norra delen av Hardin township och kring affären byggdes upp ett litet samhälle som kallades Hook’s Point. Det växte snabbt till ett betydande handelscentrum för människorna i Hardin Township. Byteshandel var vanligt eftersom det var ont om pengar. I januari 1853 ändrades gränserna när Webster County bildades. Staden Ridgeport grundades 1854 vid Mineral Ridge i Boone county. Där startade en affär, smedja och snickeriverkstad och Ridgeport blev ett centrum för folket i Dodge township och en anhalt på diligenslinjen som gick från Boonsboro via Ridgeport, Hook’s Point, Homer, Burnside till Fort Dodge. Det fanns alltså två orter som invånarna i Hardin township kunde välja mellan när det gällde inköp och service. Det var Ridgeport i Dodge township och Hook’s Point i Marion township. Båda orterna hade postkontor och var stationer för några nord-sydliga diligenslinjer. Det är troligt att invånarna i Hardin föredrog Hook’s Point som låg närmare och hade mer affärsverksamhet. Yell och Risley Counties grundades 1852 och finns med i folkräkningen för Iowa för detta år registrerat under Cass township i Polk county. Yell County, som senare blev Webster County, hade 250 invånare i 46 hushåll, däribland 34 svenskar i 8 hushåll. Risley County, som senare blev Hamilton County, hade 122 invånare i 24 hushåll. Där var inga svenskar registrerade. I Boone County fanns på den tiden två townships, Dodge och Yell, som kan räknas till Swede Bend. Där bodde 434 personer i 81 hushåll. Svenskar fanns i två hushåll. Folkmängden i Swede Bend, liksom i hela Iowa ökade kraftig under 1850-talet. Den absolut största delen av de nya invånarna kom från Indiana, Illinois, Ohio och Kentucky bland annat, dessutom en del från England, Tyskland och Frankrike och även från Sverige. Majs var den viktigaste grödan, följt av potatis och sedan vete. Man hade fortfarande självhushållning och bedrev byteshandel. Vägarna bestod fortfarande bara av hjulspår. Utflyttningen västerut hade ett övergripande mål, att få tag på land. Mer allmänt land blev tillgängligt när den statliga kartläggningen flyttade västerut. När jordbruksmetoderna förbättrades och familjerna blev större kunde man odla större arealer. De nya invånarna började bosätta sig på prärien istället för i dalgångar och skogsland. John Deere’s nya plog med polerad vändskiva och stålskär blev vanligare vilket påskyndade omvandlingen av prärien till jordbruksland. Ett lantmäterikontor inrättades i Fort Dodge 1855 och nu behövde inte nybyggarna åka till Des Moines för att registrera sina inmutningar. 1858 grundades Dayton Township och uppkallades efter staden Dayton. I Boone County bildades Pilot Mound Township som även omfattade det som senare skulle bli Grant Township. Den här perioden byggdes flera kvarnar och sågverk. 1855 startade en ångsåg i det som nu är Lehigh. Senare tillkom en kvarn för säd. Sågen producerade virke som flottades på Des Moinesfloden till Des Moines. Det är tänkbart att en del av virket kom till Swede Bend eftersom många tidiga hus byggdes med sågat virke istället för med stockar. Ytterligare sågar och kvarnar byggdes vid Boone River nära den plats där den rinner ihop med Des Moinesfloden. De var vattendrivna men inte särskilt användbara. Det var för lite vatten på sommaren och på våren blev de ofta förstörda av högvatten. Nybyggarnas främsta behov var en kvarn för att mala mjöl av majs och vete. Tills det fanns en användbar kvarn på rimligt avstånd var de tvungna att förlita sig på hemmagjorda anordningar. Både Peter Lawrence och John Linn hade turen att hitta ett par flata stenar och de kunde bygga en handkvarn och mala åt sina grannar. Ersättningen var vanligen att de fick en del av mjölet men ibland betalades de också med fjäderfä eller andra djur. I en del hushåll malde man säd i kaffekvarnen. Swede Bend växer
1850 kom bröderna Anders Jonsson Ram (Andrew Johnson) från Tidersrum och Jonas Ram (John Johnson) från Kisa med sin familjer till New Sweden. Där bodde redan deras syster Susanna Rahm som var gift sig med Carl Månsson och hade rest över Atlanten 1849 med Virginia. Andrew Johnson hade varit gift tidigare och blivit änkling och nu var han gift med Brita Maja och hade barnen Oscar, Maja-Greta, Johan Israel och Nils Fredrik. Sommaren 1850 lämnade de Sverige med båten Excellent. På båtresan över Atlanten dog lilla Maja-Greta och hustrun Brita Maja var död redan innan folkräkningen 1850 så Andrew Johnson var änkling för andra gången. Linns dagbok berättar att på våren 1851 kom Andrew Johnson, "Enögde Johnson", från New Sweden till Swede Bend. Kanske anledningen var att Andrew ville ha en ny hustru och att han hört att Christina Svensdotter från Ulrika blivit änka. De båda vigdes av den färgade prästen Ezra Rathbone. Han kunde bara tala engelska och brudparet kunde bara tala svenska så John Linn tolkade vigselakten. Andrew och Christina Johnson utökade sitt jordbruk med 180 acres i sektionerna 22 och 23. 1952 fick Andrew och Christina en liten pojke som de kallade John. Det hade visat sig att det var mycket bättre betingelser för jordbruk iSwede Bend än i det skogigare Jefferson county där New Sweden låg så många svenskar lämnade New Sweden, däribland Andrew Johnsons bror John Johnson som flyttade till Swede Bend med sin hustru Anne och sonen Johan. Dottern Greta Sophia hade inte klarat resan över Atlanten. Vid jultiden 1850 kom Andrew Peterson från Swede Point på besök i Swede Bend. Han ville gärna bo på samma ställe som sina vänner från Ulrika och 1851 sålde han sin jord i Swede Point och flyttade norrut till Swede Bend. Familjen bosatte sig på västra sidan om floden i Dayton township i sektion 34 på mark som de köpt av en Mr Chitwood. Våren 1851 fick Linn ett förmånligt erbjudande av Joseph Hardin att flytta till Hardins ställe och han sålde sin inmutning till Andrew Adamson som kommit till Swede Point 1846. Adamson hade rekommenderat sina två söner, skräddaren Anders Peter och skomakaren Fredrik att emigrera och de hade kommit till Boston den 3 juli 1850 med båten Anna Maria. Anders Peter hade familj, hustrun Brita Cajsa Lind och dottern Carolina Matilda. I Chicago drabbades hustru och barn av kolera och redan i augusti dog de. På båten Anna Maria hade också pigan Brita Helena Lagergren från Gränna varit med. Anders Peter och Brita Helena var båda medlemmar i The Ansgarian Church i Chicago. När Anders Peter blivit änkling ville han inte stanna i Chicago utan reste till sina föräldrar i Swede Bend. Brita Helena som nu kallade sig Malinda gjorde sällskap med Peter Anderson och de gifte sig ganska snart och bodde tillsammans med Peter Andersons föräldrar. Våren 1851 var vattenståndet i Des Moinesfloden rekordhögt och träd och grenar vid floden som lossnat av vattenmassorna flöt omkring på åkrarna. Hardin och Linn hjälptes åt att flotta bort veden innan vattnet skulle sjunka och veden bli liggande. Linn ramlade i det kalla vattnet och ådrog sig en förkylning som han led av hela sommaren. Dessutom drabbades både han och hans fru Mary av frossan, en obehaglig sjukdom med feber och skakningar som var vanlig bland invandrarna. Framåt hösten 1851 började bosättningen i Swede Bend att växa ordentligt både till folkmängd och yta. John Linns bror, Olaus Peter, (Peter Linn) hans hustru Sophia Olofsdotter, barnen Johan Edvard och Olaus Leonard samt fostersonen Anders Leonard kom till New York med båten Preciosa. På samma båt var också Mary Linns mamma, Anna Brita och styvfarJacob Somberg. 1853 kom ytterligare en bror till John Linn, Gustaf Magnus Olofsson, (Gustus Linn) med hustru Catharina Carlsdotter och lille sonen Johan August. Familjerna Lawrence (Larsson) och Ferlen (Färlén). Familjen Lawrence utvandrade från Åbotorp i Emtefall i Ulrika. Det var pappa Petter, 55 år, hans hustru Sara som var några år yngre och döttrarna Brita Helena, 19 år, och Maria Christina, 8 år som 1849 seglade med barken Virginia från Göteborg till New York. De hade också en vuxen son, Anders, som planerade att gifta sig och han stannade kvar i Östergötland men några av hans barn emigrerade senare. Efter ankomsten till Amerika bytte familjen Larsson efternamn till Lawrence. Sara blev Sally, Brita Helena blev Melinda och Maria Christina blev Mary. Melinda gifte sig med William B Carrel redan 1851. De flyttade till Terre Haute i Decatur County omkring 1860 där de köpte en affär. William dog 1877 och därefter fortsatte Melinda att sköta affären till sin död 1898. De hade inga barn. Melinda och William är begravda på Terre Haute kyrkogård. Numera är Terre Haute en övergiven spökstad. I taxeringen för Hardin township i Webster County 1858 kan man se att Peter Lawrence var bosatt i sektion 35 och ägde 80 acres (66 tunnland) mark värderat till 480 dollar. Dessutom hade han 5 nötkreatur, 4 får och 16 grisar. Det hade tydligen gått bra för familjen. Peter Lawrence dog 1866 och han är begravd på South Marion Cemetery. Farmen såldes och hans änka Sara Lawrence flyttade till dottern Mary och hennes man Olof Ferlen. Sarah dog 1880 och är begravd på. Mary, som fyllde nio år den dag de kom fram till Swede Point, gifte sig med 1865 med Olof M Ferlen. Han var son till Måns och Märtha Färlen som utvandrat från Föne i Färila i Hälsingland. Förutom Olof hade de sönerna Måns och Sven samt dottern Anna. Familjen seglade till New York med briggen Jenny från Gävle 1855. Färléns bosatte sig först i Andover i Illinois. Där köpte Olof en förköpsrätt till mark i Iowa på 120 acres (ungefär 100 tunnland) av en soldat från Blackhawk-kriget som fått marken som gratifikation. Marken var belägen i sektion 20 i Marion township, Hamilton County. Olof Färlén lämnade anbud på marken till lantmäterimyndigheten den 7 september 1857 och familjen tog marken i besittning. Den 10 januari 1866 utfärdades köpebrev. Namnet Färlén ändrades till Ferlen efter ankomsten till Amerika men i folkräkningarna har det ibland förvanskats till oigenkännlighet och dessutom förväxlats med familjen Fallén från Skog socken i sydligaste Hälsingland. Mary och Olof Ferlen bosatte sig på sin farm efter att de gift sig i Hamilton 1865. De fick fyra barn: Wilhelmina (Minnie), Floyd, Cora och Hallie. 1870 arbetade Olof Ferlen, hans far Måns och brodern Måns junior på farmen. De andra syskonen hade flyttat. Sven Ferlen var gift med Caroline Erickson från Ulrika och de flyttade senare till Saline i Kansas. Anna Ferlen gifte sig med Tilman Shaeffer från Indiana och 1880 bodde Måns och Martha Ferlen hos dem i Stratford. Måns Ferlen Jr gifte sig med Sophia Bäck från Hallingeberg i Småland. Mary och Olof Ferlen bodde på farmen tillsammans med sina barn och deras mormor Sara Lawrence. Omkring 1900 slutade Mary och Olof med jordbruket och flyttade in till Stratford med sina barn. 1908 lämnade de Stratford och flyttade till Perkins i South Dakota tillsammans med döttrarna Minnie, som nu var gift med Olof Ostlin, och Hallie. 1911 gifte sig Hallie med Frank Hunkler. Tillsammans förfogade över 1080 acres. Om man stannade och förbättrade egendomen i fem år fick man äganderätten till den. Från foton som är bevarade ser man ett skoglöst och öde landskap. Olof, Mary, Minnie och Olof Ostlin flyttade tillbaka till Stratford 1912 men Hallie och Frank Hunkler härdade ut längre och flyttade senare till Bentley i Hettinger County i North Dakota där deras barn växte upp. Frank dog 1957. Efter återkomsten från South Dakota bodde Olof och Mary Ferlen i Stratford. Olof dog där den 3 januari 1925 och därefter bodde Mary hos sonen Floyd Ferlen tills hon dog den 15 december 1934, 94 år gammal. Floyd Ferlen var gift med Lydia Rundqvist från Hästveda i Skåne. |