|
UlrikaUlrika är en socken som fått sin namn efter drottning Ulrika Eleonora. Hon gav sitt medgivande till att det fick bildas en egen församling med en egen kyrka på 1700-talet. Var man än befinner sig är det långt till Ulrika. Och det var också långt för Ulrika-borna till kyrkorna i närheten så det var välkommet att få en egen kyrka.
Det var utvandrare härifrån som blev de verkliga pionjärerna i ödemarken i Swede Bend i Iowa. Till Johannes Nilsson i Pätorp kom det brev från Amerika. Det var brodern Jakob Nelson som skrev och berättade om tillvaron i Swede Point. Han skrev att det var gott om mark och att man fick köpa den väldigt billigt sedan man brukat den i fem år. Amerika tycktes vara ett bra land.
Johannes berättade om breven för sina vänner och bekanta och amerikaresor diskuterades lite varstans i socknen. Svårigheter och möjligheter ställdes mot varandra och för en del övervägde möjligheterna. Så var det för Anders Perssons familj i Sörstugan i Ycke. Anders och hans hustru Maria Hansdotter hade sex barn, tre pojkar och tre flickor. Den yngste sonen, Daniel Alfred, var född i slutet av 1840 så han var nio år vid utvandringen. 1880 när Daniel var 40 år berättade han om utvandringen i Gazette Messenger i Fort Dodge i Iowa. Dessutom skrev han en självbiografi som publicerades 1915. Det är mycket tack vare Daniel som vi fått veta om ulrikabornas emigration 1849. Daniel berättar att vintern 1848-49 bestämde hans far att de skulle emigrera till Amerika. Så fort beslutet fattats var hundratals saker att ta tag i. Kläder skulle sys, koffertar att frakta i skulle tillverkas, pengar skulle inkasseras och utbetalas, personliga saker skulle slängas och så skulle man skaffa flyttbetyg av kyrkoherden och pass från länsstyrelsen. Tyg till kläderna vävde man hemma, sedan tillkallades byskräddaren med sina lärlingar som på två eller tre veckor gjorde till var och en av oss två uppsättningar kläder men männen skulle ha en extra kostym bestående av en rock av fårskinn och byxor av rådjursskinn. Stövlar och skor gjordes av byskomakaren. Skräddare och skomakare hade på den här tiden inga egna verkstäder utan gick från hus till hus och arbetade. Koffertarna gjordes av skickliga snickare och Daniels far som var smed satte på järnband. Sedan tillkallades en målare som gjorde det avslutande arbetet och när det var klart såg kistorna så stora och stadiga ut att de borde duga till att åka tvärs över Atlanten i. De packade ned så mycket som möjligt, resten såldes på auktion. Daniel skrev: "Medan vi väntade på att ge oss iväg blev vi dagligen besökta av våra grannar som kom för att se våra förberedelser för avfärden och de kom alltid med goda råd och många av dem var bekymrade över vilket öde vi gick till mötes som att falla i turkarnas händer, skeppsbrott och hungersnöd. Men många av dem önskade att de själva kunde åka men för de flesta saknades medel för att uppfylla drömmen." Nästa steg var att få flyttningsbetyg från kyrkoherden. Det var nödvändigt för att få pass så att man kunde lämna landet. Kyrkoherden var en bitter motståndare till utvandringen så Anders Persson drog sig i det längsta för besöket i prästgården, men det måste göras. Efter en del förmaningstal och varningar utfärdade till slut kyrkoherden det intyg som behövdes. Flyttningsbetyget tog upp följande punkter: Den namngivne personen hade beslutat att flytta från den församling där han var född och döpt enligt ritualen för den evangeliska lutherska kyrkan. Att han var vaccinerad och kunde läsa och skriva, att han var konfirmerad i kyrkan och fullgjort sin militärtjänst, att han hittills varit en god och laglydig person och hade god och tillräcklig kunskap om den kristna religionen enligt kungarikets evangelisk-lutherska kyrka. Därefter lades namnen till för hustru och barn med namn och födelsedatum, dop och konfirmation. Sedan Persson fått dokumentet och kyrkoherdens välsignelse var nästa steg att ta sig till kronofogden för att få följade intyg från honom: Att ovannämnde person, som är personligen känd av mig, har betalat sina skatter för föregående år; inte lämnar efter sig några lagöverträdelser vid någon domstol i landet; inte lämnar några skulder efter sig och är en respektabel person. Med sina dokument från kyrkoherden och kronofogden besökte Persson landshövdingen i Linköping. Även han försökte tala Persson tillrätta beträffade det dåraktiga och ödesdigra beslutet att utvandra. Men han fann sina ansträngningar fruktlösa och berordrade sin sekreterare att skriva ut ett intyg som till största delen bestod i högtravande nonsens. Ungefär så här skrev Daniel att passet såg ut:
|
Men hade Daniel Alfred rätt när det gällde hur passen såg ut?
En reskamrat, Peter Larsson, från Åbotorp, Emtefall i Ulrika hade omsorgsfullt sparat detta viktiga dokument. Dottern Maria Christina tog hand om passet, och genom släktskap med hennes makes familj har det kommit i min väns, Jerry Lundgrens, ägo. Det finns nu inramat i Swede Bend-museet i Stratford. |
Den grupp ulrikabor som tagit intryck av Jacob Nelsons brev från Swede Point och bestämt sig för att pröva lyckan i Amerika utgjordes av fem familjer och tre ensamstående. Från Sörstugan i Ycke kom Anders Persson, (Andrew Peterson) 43 år, torpare och smed som utvandrade med hela sin familj. Det var hans fru Maria Hansdotter, (Mary, May) 40 år, hennes föräldrar Hans Larsson och Greta Eriksdotter, båda 74 år. Barnen i familjen var Johan Peter, 16 år, Matilda, 14 år, Lars August, 11 år, Daniel Alfred, 9 år, Emma Margareta, 6 år och Augusta Carolina, 3 år. Anders Perssons bror, f livgrenadjären Peter Blad, 33 år, kom från Hägerstad med sin familj och förenade sig med ulrikasällskapet. Blads hustru hette Stina Maja (Christina) och var 33 år. Deras barn var August Wilhelm, 9 år, Johan Peter, 7 år och Helena Matilda 4 år. Från Åbotorp i Emtefall utvandrade familjen Larsson. Det var Peter Larsson, (Peter Lawrence) 55 år, hans hustru Sara Andersdotter, 51 år och döttrarna Brita Helena, (Melinda) 19 år, och Maria Christina, (Mary) 9 år. Sonen Anders, 25 år, stod i begrepp att gifta sig och föredrog att stanna i Sverige. Han bosatte sig i Kisa. Från Packarp kom Johan Leonard Olofsson, (John Linn) 23 år, som var gift med Brita Maria Eriksdotter (Mary Sombers) från Tidersrum. Johan Leonard var född i Dödringshult men kommit som fosterbarn till släktingar i Ulrika. I en olycka hade han skadat ett ben så han var antagligen halt men det sägs ingenstans att han hindrades särskilt mycket av sitt handikapp. Han hade arbetat som dräng hos Anders Persson. Brita Maja och hennes bror Anders Peter hade varit fosterbarn hos Jacob Henriksson Somberg. Från Stora Farsbo Skjärsbo kom Nils Jonsson, 42 år, hans hustru Christina Svensdotter, 40 år, Anders Johan, 10 år, Anna Christina, 7 år, Carl Gustaf, 4 år och Clara Johanna, 1 år. Christina Svensdotters bror Samuel var gift med Peter Larssons syster Helena Larsdotter. Från Sävsjömåla kom Lars Magnus Andersson, 44 år, hans hustru Sara Lena Samuelsdotter, 46 år, Anders Johan, 17 år, Samuel August, 13 år, Lovisa Matilda, 10 år, Sabina Charlotta, 8 år, Anna Lena, 5 år och Lars Fredrik, 1 år. 8 p Ensamstående personer Carl Andersson, 35 år, skräddare från Sörstugan i Ycke. Erik Johan Carlsson, 23 år, skomakarlärling från Kottebo. Anna Beata Welander, 22 år, piga från Kottebo. Det var 33 personer från Ulrika som hade packat så mycket som möjligt i sina koffertar, sålt allt annat och tagit med sig alla sina pengar och sina pass och gav sig av från Ulrika den 17 maj 1849 för att aldrig mera återvända. |